Palmia

Här länken till redogörelsen som min hemställnigskläm gav anledning till. Skrivelsen är riktad till Helsingfors stadsstyrelse och visar på vilket sätt stadens affärsverk Palmia kommer att jobba för bla mer närproducerad mat och ekologiskt hållbara processer. Eftersom vi i stadsfullmäktige förutsätter att vår energi produceras på ett ekologiskt sätt mer hållbart sätt än idag, är det klart att vi också ska se till att vår matfabrik Palmia som levererar ca 50 000 portioner skolmat varje dag, också tänker igenom processerna. Att få mer närproducerat på 50 000 tallrikar handlar inte bara om att betala mer, det handlar också om att se över verksamheten och upphandla klokt. Om det är möjligt med mer närproducerat i små kommuner, måste det vara det också i större städer med större resurser?

Skoldag också idag

Tisdag förmiddag stod Cygnaeus ls i tur för svenska sektionens skolbesök. I motsats till diskussionen om små enheter framom stora, vill man i Cygnaeus av förståeliga skäl inte se en förminskning av elevantalet på 240 elever, vilket är fallet ifall 5-6 flyttas. Avsikten med besöken är att se fastigheten, träffa rektor och få en bild av skolverksamheten.
Innan besöket hann en av 15-åringarna visa på morgontidningen med de "hemliga" skolplanerna, Björn Fants sakliga och kloka insändare och de två sura herrarna som ansåg att jag kämpar för att stänga skolor. Den ena, tidigare Aftisrektor, påpekar att jag "aktivt kämpade för" att dra in det självständiga Aftis. När jag senare på dagen efter sändning frågade en arg motpart i Slaget efter 12, vilken skola det var han ansåg att jag stängt för fyra år sedan, kom svaret - Gräsviken! Under de snart 8 år jag verkat som förtroendevald har jag inte sett mitt uppdrag som konservator, utan som kommunal beslutsfattare med ansvar för att se till att de resurser utbildningen har används så bra som möjligt, med framför allt att se till elevernas behov och rätt till jämlik utbildning. Efter att det dryga dussinet barn som gick i Gräsviken fick ta del av den skolverksamhet Minervaskolan erbjöd, tackade föräldrar för att barnen flyttats. Vad gäller självständiga Aftis flytt från fastigheten på Sturegatan och sammanslagningen i Sandels, var det framför allt avsaknaden av parkeringsplatser som dåvarande rektor skrev arga brev om till sektionsmedlemmarna. Elevernas möjligheter att ta kurser i daggymnasiet eller viceversa, den fina nya fastighet man flyttade in i var inget han såg till. Det gjorde däremot hans efterträdare, biträdande i Tölö, och elevströmmen till Aftis har inte sinat.
Det förefaller råda en märklig uppfattning om att världen och tiden ska stå stilla vad gäller vårt svenska skolnät i Helsingfors. Allting förändras - barnen, föräldrarna, lärarna, rektorerna, läroplanerna, kravställningen liksom samhället omkring, men skolan vill man att ska vara den samma som man själv gick i. Gymnasiet Lärkan som idag hör till regionens populäraste gymnasier, var en privat pojkskola på Mikaelsgatan som i början av 60-talet och under 70-talet med framsynt ledning gjorde stora, omvälvande beslut och förändringar vilka innebar att skolan fick en framtid.
Det finns en hel del pedagoger och ledare som ser förändringsbehoven, men det är också självklart att det finns både personal och föräldrar som oroar sej för vad eventuella förändringar kan föra med sej. Det finns ändå gott om tid för konstruktiva förslag, inga uppsägningar på kommande så som annanstans i samhället och absolut ingen kamp emot, utan en kamp för utbildningen i Helsingfors.

Partistyrelsen 10.2

Idag träffades Sfp:s partistyrelse. Mitt tal i sin helhet finns här
Stämningen vid mötet präglades självfallet av onsdagens kommunkarta, som för många kom som en chock. Därtill beslutet om garnisonerna och den diskussionen. Eftersom skolnätet i Helsingfors igen fanns i vårt lokalmedia imorse påpekade jag att de samhälleliga strukturförändringarna som är på gång i kommuner och inom militären också sker inom skolan i Helsingfors.

Ingen av de skisser som diskuteras har framlagts för svenska sektionen. Dessa skisser är en del av den beredning som tjänstemännen på utbildningsverket tillsammans med kommunalt anställda rektorer och lärare internt diskuterar. När vi efter den 8 mars skickar ut ett politiskt beslut på remiss finns det en klar överenskommelse om att hörandeprocessen innebär en ny beredning för sektionens slutliga beslut i början av maj. Det finns god tid för skolor och föräldrar att påverka kommande beslut, och det är självklart att synpunkter som framläggs ska beaktas.

Jag nämnde Kommunförbundets omfattande genomgång av Svenskfinlands gymnasier, mellanrapport av Corinna Tammenmaa finns här. Oberoende av viken kommunstrukturen i regionen blir, är det klart, att just frågan om huvudstadsregionens 8 svenska gymnasier, med mellan 150 och 500 elever behöver utvecklas, helt enkelt för att förstärka de pedagogiska, sociala och ekonomiska resurserna för gymnasieutbildningen i regionen. 

I en kommentar efter min taltur frågade en av partistyrelsekollegerna från Österbotten om hur stora gymnasier vi tänkt oss och hoppades att de svagare pojkarna också ska beaktas i reformen, vilket gav mig möjligheten att precisera - nej, vi är inte ute efter några jättegymnasier, det har vi inte heller fastigheter för, utan det realistiska torde vara 3 gymnasier med ca 400 elever var med avsikten är att på sikt få lite fler platser så att alla med 7,0 i medeltal kunde erbjudas plats i ett svenskt gymnasium i stan.

Grundskoleenheterna i Södra Helsingfors och Tölö distrikt består, och kommer också framöver att bestå av en brokig skolstruktur med allt från byskolor mitt i stan med kring 70 elever i ett lågstadium till några lågstadier över 200 elever. I samma stadsdelar finns 3 högstadier med högst 232 elever var. Det som gör frågan särskilt utmanande är, att alla gymnasier och alla högstadier verkar i delade fastigheter. Våra skolenheter är i sej välfungerande skolor med 350-500 elever i samma hus, men med två olika adminstrationer, två olika lärarkårer och förvaltningar. Det här är det utbildningsverket nu ser över. Går det att åstadkomma strukturer som bättre än idag stöder de pedagogiska, sociala och ekonomiska målen?

Insändare i Hbl 2.2

Här finns länken till min insändare om skolnätsprocessen och framför allt tidtabellen för beslut. Mitt eget rubrikförslag var inte så rafflande som Hbl:s, även om meningen är en av mina bisatser då jag beskriver huvudstadsregionens gymnasiesituation.
Orsaken till att skolnätet ses över är den samma som på finska linjen - stadsfullmäktige förutsätter att vi granskar nätet och justerar det vid behov för att garantera en effektiv användning av resurserna. Utmaningarna är många - antalet barn varierar över tid i olika stadsdelar, många fastigheter renoveras eller kommer att renoveras och i dagens läge delar alla våra gymnasier fastighet med ett låg- eller högstadium. "Jätteskolan" Norsen med 530 elever i högstadium och gymnasium har idag två skilda förvaltningar och lärarkårer. Nu behövs en översyn av skolorna, och förslag som kan leda till förbättringar, inte tvärtom.

Den svenska skolan i stan

Skolnätsprocessen väcker redan innan konkreta förslag lagts fram känslor som liknar den kollektiva process som uppstått efter att planerna på ett Guggenheim Helsingfors presenterades. Hittills har det svenska skolnätet ändå inte behandlats annat än av svenska media, vilket gör att omfattningen ändå är en annan. När den mediala behandlingen därtill rubriceras rafflande och tillspetsat blir det inte bättre. Kanske gör det hårdnade språk-klimatet sitt och självfallet det faktum att man vet, att det är skolan som gör barnen svenskspråkiga, som får folk att reagera så starkt. Också uppfattningen om att vi politiker och tjänstemännen av någon orsak har som avsikt att köra ned de svenska skolorna tycks vara drivande för en del.

Vi beslutsfattare i utbildningsnämndens svenska sektion har under de senaste veckorna ägnat oss åt att åka runt till en del av de berörda skolenheterna, men många enheter är ännu obesökta. Förvånansvärt mycket ser man när man går igenom skolhusen, träffar rektorerna, någon lärare och får höra om utmaningarna och styrkorna. Utrymmesbrist, tillfälliga lösningar, förhoppningar och idér, en gemensam fråga är vad man ska göra med sina datasalar, sina Smartboards och överhuvudtaget med skolornas datorer, vad ska eleverna använda? De trådlösa näten fungerar, eller fungerar inte och det som definitivt inte fungerar är att få programmen installerade i nya datorer (ja, PC:n..). Ett år tog det i en av skolorna pga stadens system. Alla barn kommer senare att skriva på datorer, men i inget skede lär man sej tex 10-fingersmetoden som jag själv lärde mej på en skrivmaskinskurs för åtskilliga decennier sedan (var gör man sånt idag?).

I onsdags hade fullmäktigegruppen besök av Ole Norrback och Corinna Tammenmaa från Gymnasieprojektet som upplyste om det utredningsarbete som nu görs i hela Svenskfinland. De påpekade att det är bra att Helsingfors är först ute i Svenskfinland eftersom alla tvingas se över sina strukturer för att möta såväl pedagogiska som ekonomiska utmaningar. Det framgick att huvudstadsregionens minsta gymnasier är Helsinge med 133 elever, Sibbo med 144 och Tölö med 154. Också ifall huvudstadsregionen blir en kommun kommer knappast alla att finnas kvar och naturligast skulle nog vara att de flesta platserna skulle finnas på det ställe dit eleverna helst söker sej. Olika upprätthållarmodeller kommer också att diskuteras i utredningen, i Helsingfors kunde ju framför allt grannkommunerna (eller regionen) dela på ansvaret.

Beredningen finns här

Beredningen för utbildningsnämndens svenska sektions möte på torsdag 15.12  kl 16 finns här. Ur texten framgår vilka frågor sektionen har att ta ställning till. Om musikundervisningen det att den "utreds och planeras som en del av helhetslösningen i Ölö distrikt och Södra distriktet. Enhetlig lärostig och ändamålsenliga lokaler är målsättningen för att trygga och utveckla denna verksamhet.

I dagens Hbl finns svar på insändaren om musikundervisningen:


Musikundervisningen ska inte försvinna

Diskussionerna om det svenska skolnätet och gymnasierna i Helsingfors skapar oro för musikundervisningens framtid. I en insändare (5.12) undertecknad av direktionerna för Minervaskolan, Tölö specialiseringsgymnasium och Lönkan, samt musik- och kulturskolan Sandels och ungdomsgården pekar man på den framgångsrika undervisningen och frågar sig varför skolnätet måste rubbas.

Svenska folkpartiets medlemmar i utbildningsnämndens svenska sektion har inte för avsikt att rasera gymnasiets specialiseringslinjer eller musikundervisningen i den grundläggande utbildningen. Av musik- och kulturskolan Sandels 600 elever kommer lejonparten av eleverna från andra skolor. Ungdomsgården vid Sandels borde betjäna betydligt fler elever än de som idag har sin skolgång i samma fastighet.
Vi har inte heller för avsikt att understöda förslag om att flytta bort skolverksamheten, musik- och kulturskolverksamheten eller ungdomsverksamheten från skolhuset vid Tölö torg, utan utgår från att Helsingfors också i framtiden kommer att erbjuda intensifierad musikundervisning och att Sandelshuset kommer att sjuda av liv liksom idag.

Vi anser den förestående genomgången av det svenska skolnätet vara en förutsättning för pedagogisk vidareutveckling och förbättrad kvalitet i de svenska skolorna i Helsingfors, så att dessa bibehåller sin attraktionskraft även i framtiden.

Viceordf. Maria Björnberg-Enckell (sfp)
Ledamot Mats Löfström (sfp)
Ledamot Ulla Wiklund (sfp)
Utbildningsnämndens svenska sektion

Skoldiskussionerna hettar till

Maria Eklöf far fram med osanning av grövsta slag i dagens insändarspalt i Hbl. Den märkligaste tillskrivningen angår lågstadierna och klasserna i Kronohagen och Cygnaeus, därtill beslutsgången och tidtabellerna. Det skulle vara helt befängt  förslag att flytta 1-4 klasserna från Cygnaeus till Kronohagen och ha Cygnaeus för 5-6. Därtill sade jag på mötet att jag hoppas att den intensifierade musikundervisningen fortsätter. Hennes långa inlägg består mest av slutsatser hon drar på basen av detta. 
Sammanslagningen av Tölö specialiseringsgymnasium och Norsen diskuteras utgående från behovet att förstärka enheterna pedagogiskt och ekonomiskt.

Principerna för skolnätsprocessen behandlas för fösta gången av utbildningsnämndens svenska sektion torsdagen den 15.12. Tjänstemannaberedningen finns tillgänglig på stadens nätsida senast inkommande lördag kl 9. Så snart länken fungerar lägger jag upp den. Under vårens lopp kommer alla berörda direktioner att höras. Besluten fattas tidigast i maj 2012 av representanterna för de olika partierna i utbildningsnämndens svenska sektion.

Vastauspuheenvuoro kestävästä kielikehityksestä

Kaksikielisistä kouluista alkanut keskustelu koskettaa toisaalta kieltenopetuksen tehostamista, koulujärjestelmän uudistamista ja toisaalta kansalliskielipolitiikkaa. On selvää, että kaksikielisen maan yksinkertainen etu on molempien kansalliskielten mahdollisimman helppo ja tehokas opetus, sekä kaikenlaisten kulttuuri- ja kielisiltojen rakentaminen.

Peruslähtökohtana näyttää olevan käsitys, että kaksikielinen koulu ikään kuin itsestään loisi toiminnallisesti kaksikielisiä oppilaita. Päätoimittaja Pentikäinen kolumnissaan (Hs 13.11.11) nostaa sadun kautta ikään kuin kissaa pöydälle ja pitää Maria Wetterstrandin lasten tukholmalaista kaksikielistä suomi-ruotsi koulua esimerkkinään. Yhteiskuntamme kehittäminen ruotsalaisten mallien mukaan onkin meille suomalaisille luonnollista. Mutta koulutuspolitiikan suhteen olisi hyvä pitää mielessä, ettei tuoreen ruotsinsuomalaisen vapaakoulujärjestelmän opetuksen laadusta löydy tutkimustietoa, eikä takeita oppilaiden toiminnallisen kaksikielisyyden saavuttamisesta.

Vähättelyn sijaan olisi nähtävä se merkittävä työ, jota omat kielikylpykoulumme tekevät. Toiminnallisesti kaksikielisiä oppilaita on jo vuosikymmeniä tuotettu pedagogisesti korkeatasoisissa kouluissa. Helsingin suomi-ruotsi kielikylpyverkko muodostuu yhdestätoista kielikylpytarhasta joista lapset jatkavat kuuden alakoulun kautta neljään yläkouluun. Tutkimustenkin mukaan suomi-ruotsi kielikylpyä käyneet taitavat erittäin hyvin sekä äidinkielen että ruotsin, mutta omaksuvat näitä seuraavat koulussa opetettavat kielet muita oppilaita paremmin. Kielikylpyä ei tälläkään hetkellä kuitenkaan ole Helsingissä tarjota kaikille halukkaille, sen sijaan kahden kielikylpypäiväkodin ostopalveluita ollaan sosiaaliviraston muuttuneen palvelustrategian takia lakkauttamassa. Tämän lisäksi kielikylvyn kokonaissuunnittelua uhkaa Helsingissä myös varhaiskasvatusviraston jättäminen  sosiaali- ja terveysrooteliin lähiaikoina päätettävän kaupungin suuren organisaatiouudistuksen myötä.

Päätoimittaja Pentikäinen ei Wetterstrandin tapaan tiedä, että toiminnallisesti kaksikielisiä oppilaita valmistuu ruotsinkielisistä kouluista. Wetterstrand viihtyessään maassa saa huomata, että tuskin kykene auttamaan lapsiaan ruotsinkielisessä koulussa äidinkielentasoisena opetettavan suomenkielen kotitehtävissä.  Hän voi luottaa siihen, että lapset kehittyvät koulun ja ympäristön myötä toiminnallisesti kaksikielisiksi. Bonuksena lapset saavat Pisa-mittausten mukaan ruotsalaisia lapsia paremman matematiikan- luonnontieteiden, sekä lukutaidon opetuksen. Pääkaupunkiseudun ruotsinkielisen koulujärjestelmän läpäisseistä suuri osa kykenee opiskelemaan ja työskentelemään ruotsiksi, suomeksi tai englanniksi.

Pentikäinen on tietenkin oikeassa siinä, ettei nykyinen suomenkielinen koulujärjestelmä kykene vastaamaan siihen kielenopetuksen monipuolistamisen ja vahvistamisen tarpeeseen joka selvästi on olemassa. Tehokkaat ratkaisut löytyvät läheltä. Toiminnassa olevan kielikylpyverkoston merkittävä lisäresursointi ja laajennus olisi ensimmäinen askel, johon esim. Helsingin sopimuskoulut voisivat reagoida sujuvasti. Ruotsinkielisten päiväkotipaikkojen sekä koulupaikkojen selvä lisäys pääkaupunkiseudulla parantaisi perheiden valinnanvaraa. Kielikylpykoulujen ja ruotsinkielisten koulujen yhteistyötä vahvistamalla syntyisi vuorostaan kielellisesti vahvoja instituutioita, joiden kyky tuottaa toiminnallisesti kaksikielisiä oppilaita ennestään vahvistuisi.

Suomalaisen koulujärjestelmän kehittäminen olisi nähtävä pitkäjänteisenä työnä jossa yksilön, perheiden ja yhteiskunnan tarpeet huomioidaan tasapuolisesti peruskoulujärjestelmämme laatua heikentämättä.

Kaksikielinen koulujärjestelmä

Viime päivien keskustelussa kaksikielisistä kouluista on selkeästi tullut esiin suomenkielisten perheiden toive saada lapsilleen kaksikielistä kouluopetusta, joissa ruotsinkielen oppiminen helpottuisi. On selvää, että maailman parhaan koulujärjestelmän omaavassa kaksikielisessä maassa molempien kansalliskielten oppiminen tulisi olla lapsille vaivattomampaa ja luonnollisempaa kuin mitä se tällä hetkellä on.

Lehtikirjoituksista on kuitenkin kokonaisuudessaan puuttunut tieto ja kiinnostus jo vuosikymmeniä toimineeseen kaksikieliseen (suomi-ruotsi) kielikylpyverkostoon. HS käytti jutussaan (31.10) esimerkkinä kaksikielisistä kouluista venäjä-suomi kielikylpykoulua, muttei kertonut että samaan pedagogiikkaan pohjaavia suomi-ruotsi kielikylpyä tarjoavia päiväkoteja on Helsingissä 11 joista lapset jatkavat 6 alakoulun kautta 4:ään yläkouluun. Tutkimustenkin mukaan kielikylpyä käyneet taitavat hyvin sekä äidinkielen että ruotsin, mutta omaksuvat lisäksi näitä seuraavat koulussa opetettavat kielet erittäin hyvin. Kielikylpyä ei kuitenkaan tälläkään hetkellä ole Helsingissä tarjota kaikille halukkaille ja lisäksi kahden jo vuosikymmeniä toimineen sopimuspäiväkodin toimintaa ollaan lopettamassa sosiaaliviraston muuttuneen palvelustrategian takia.

Yhteiskunnallisten uudistusten hakeminen Ruotsista on poliittiselle järjestelmällemme luonnollista. Koulujen suhteen on kuitenkin hyvä pitää mielessä, että Tukholmassa sijaitsevasta pienestä yksityisestä kaksikielistä ruotsi-suomi koulusta ja sen opetuksen laadusta ei ole olemassa tutkimustietoa, eikä takeita lasten kahden kielen todellisesta oppimistuloksista. Vaikutteita tarvitaan myös muulta, mutta ratkaisut lasten toiminnallisen kaksikielisyyden saavuttamiseksi edellyttävät vain jo toimivan kielikylpyverkoston merkittävää laajennusta.

Skrev en insändare Bildning förutsätter utbildning i Husis som publicerades torsdagen den 20.10 där jag betonar betydelsen av att diskutera åtgärder för att förbättra resultaten i de svenska skolorna. Hbl hade sedan en stor artikel om Pisa-resultaten och skillnaderna inom Svenskfinland, där man alldeles riktigt konstaterade att huvudstadsregionens skolor klarar sej bra, medan landsbyggden har problem. Jag hoppas att vi kan åstadkomma ett åtgärdsprogram där olika aktörer inom skolsektorn kommer överens om att jobba på olika fronter för att förstärka och förbättra den svenska skolan i landet. Yes, we can! Om vi väljer att göra det, och om vi vill.

Vad kunde privat svensk skola innebära?

Maria Wetterstrands tankar kring barnens skolgång har lett till en debatt på svenska och på finska om skolor och skolspråk. Debatten skiljer beroende på om den förs i ett medium på svenska eller om den förs på finska. Skriver detta inlägg på svenska eftersom Hbl (20.9.11) på första sidan i papperstidningen slår upp mitt förslag till att råda bot på den situation Wetterstrands tankar utgått ifrån. Den länkade artikeln på nätsidan handlar om hur tvåspråkigheten i den sverigefinska skolan fungerar, en lösning som svårligen skulle fungera i den finlandssvenska skolan.De svenska skolorna i Finland bör vara språkligt och kulturellt sett starka enheter för att de svensk- och tvåspråkiga barnen ska uppnå en tillräckligt god nivå på skolspråket. Att lägga om hela landets svenska eller finska skolsystem har inte heller varit den ursprungliga avsikten, även om en del av de finska debattinläggen handlat om att svenska skolor överhuvudtaget inte behövs Om man vill diskutera utveckling av hela landets skolsystem, är det viktigt att minnas att finländsk undervisning håller hög nivå och att man inte behöver oroa sej för om barnet går i en "god" skola eller inte. I dagens Helsingfors väljer man - framför allt på finskt håll - mellan skolorna, men resultaten är goda överallt. Vi har inga "gettoskolor" eller en situation som i Rinkeby innan den finlandssvenska rektorn skapade framgångsskolan där. Den förda debatten har visat på ett intresse bland finska föräldrar att få en effektivare svenskundervisning för barnen. Det bästa och mest populära sättet att lära ett finskt barn svenska är genom språkbad. Därtill visar forskningen att barnen också blir duktiga på de följande främmande språk de läser. Men det skulle behövas betydligt fler platser i språkbadsdaghem och i språkbadsskolorna i Helsingfors. I gårdagens Helsingin sanomat framgick att man förgäves önskat sej språkbad i Raseborg men inte fått det. I Helsingfors verkar både tyska och franska skolan, med täta kontakter till moderländerna och avsikt om att lära ut också landets kultur. Ett sätt att möta de förväntningar som är uppenbara idag, kunde vara att grunda en privat svensk språkskola, den Svenska skolan i Helsingfors där initiativet gärna kunde vara mellanstatligt. Finland och Sverige har förutom gemensam historia många gemensamma förehavanden och företag. Skolan som kulturbärande institution kunde fungera som en bro mellan länderna, men den skulle framför allt rikta sej till språkmajoriteten, så som också den franska och tyska skolan i Helsingfors gör. Den svenska nyttan av skolan kunde vara möjligheten att utöva skolverksamhet i Pisalandia med allt vad det kan innebära av kvalitetsutveckling av det rikssvenska skolsystemet.

Kaksikieliset koulut

Jag har skrivit några rader i anslutning till den debatt som Maria Wetterstrands uttalande om tvåspråkiga skolor lett till. Som det ser ut träffas vi i på Radio Xtrm på fredag förmiddag och då tänkte jag fråga henne varför de inte valde Steinerskolan som ju är tvåspråkig och välfungerande.

Ajatus kaksikielisistä kouluista on tietenkin sekä kiinnostava että innostava mikäli pyrkimyksenä on suomenkielisten lasten ja nuorten paremmat kielenoppimisolosuhteet. Ruotsinkielisten lasten näkökulmasta vaikutus olisi erilainen, koska suurin osa oppii suomenkielen koulussa (opetus alkaa joko alkuopetuksen- tai äidinkielenopetuksentasoisena 3. Luokalla) sekä vapaa-aikanaan. Toisaalta ruotsinkielisten koulujen oppilaiden ruotsinkielentaito on pitkälti koulun varassa, ja kotonaan kahta kieltä puhuvat oppilaat tarvitsevat kielellisesti mahdollisimman vahvan oppimisympäristön. Koulun tai minkätahansa organisaation säilyttäminen kaksikielisenä on kaiken tähänastisen kokemuksen perusteella erittäin haastavaa. Esim. alunperin ruotsinkielinen IFK on kaksikielisyyden myötä kauan sitten muuttunut yksikieliseksi suomenkieliseksi. Toki Helsingissä tälläkin hetkellä toimii yksityinen, kaksikielinen Steinerkoulu, joka tietääkseni toimii aivan hyvin eikä kenelläkään ole mitään sitä vastaan. Samoin sekä Lauttasaaressa, Maunulassa että Östersundomissa samassa koulurakennuksessa toimii sekä suomen- että ruotsinkielinen koulu. Lisäksi erittäin tehokasta kielikylpyopetusta annetaan sekä tarhoissa että helsinkiläisissä kouluissa. Koulujen tavat toimia eivät ole suomen- ja ruotsinkielisissä kouluissa samanlaiset, vaan eroavuuksia on paitsi juhlapäivissä myös siinä miten juhlia vietetään, mutta tärkein on tietenkin koulukielen käyttö. Sekä suomen- että ruotsinkieliset lapset tarvitsevat kielellisesti ja kulttuurisesti vahvan oppimisympäristön jossa oppilaat voivat tuntea itsensä hyväksytyiksi ja saada turvallisen oppimisympäristön. Toki alueelliset erot ovat suuria kieliryhmien sisällä, mutta kaksikielisessä kouluissa olisi koulun arkeen liittyvä tapa toimia aina sovittava erikseen. Mikä olisi hallinnon kieli, entä millä kielellä oppilaat kommunikoisivat keskenään? Monikulttuurisuus ei tarkoita oman suomen- tai ruotsinkielisen kulttuurin unohtamista tai vähättelemistä. Sen sijaan se tarkoittaa oman perinteen tuntemista, vaalimista ja avointa suhtautumista ympärillä olevaan kulttuuriseen toiseuteen. Oman kokemukseni mukaan ja tietojeni pohjalta en vain usko kaksikielisten koulujen toimivuuteen, muutoin kuin Steinerkoulun tyyppisinä erikoistapauksina.

Barösundsommar 2011

Sommarlovet i juli och augusti var en intensiv period av socialt liv med familj, släkt och vänner. Hemvändande syskon, kusiner, moster som fyllde jämna år, födelsedagskalas, plättfester och jubileum av olika slag kunde firas i värme och oftast i sol. Algerna höll sej nästan borta, för första gången på decennier sågs maneter i vår vik. Bilden mot horisonten tagen från Tittis hus på holmens södra strand en härlig kväll. Att återvända till rutinerna i stan är alltid svårare när solen lyser och värmen fortsätter.

Skolmat och eftis i utbildningsnämnden 31.5

Uppskattad närmat skördas

Så var det dags att behandla utbildningsverkets budgetförslag för år 2012 med en utgiftsram på 601649000,-  eller sexhundra miljoner euro - vilket alltså är mer än vad de flesta av landets kommuner som helhet omsätter. Av denna summa går nästan 60 milj. till svensk skola och dagvård. Redan i samband med förhandlingarna om ramens storlek fick vi ett samförstånd kring behoven av tilläggsresurser på 3 miljoner euro för eftisplatser, positiv diskriminering och svensk dagvård.
Tyvärr saknades trots det 400 000 euro i det förslag som förelåg. Majoriteten av oss ville inte gå in för en skrivning om var pengarna skulle tas från, men den diskussion som fördes ledde till en skrivning om att man inte kunnat hörsamma stadsstyrelsens uppmaning om ett tillräckligt antal nya platser. Nämndens uppfattning om frågan blev dock klar och inför höstens budgetmanglingar och verkets balansövningar måste frågan få en lösning. Till saken hör att en justering på 0,4 miljoner i förhållande till 600 kan ske redan av att en årshyra för en enda skola försvinner.
Föredragningslistan innehöll också mina budgetmotioner om skolmat och om ett tillräckligt antal eftisplatser. Jag är nöjd att man nu efter den omfattande mediala diskussionen tar skolmatsfrågan på allvar. Nämden föreslår att verket tillsammans med Palmia gör en åtgärdsplan för hur matkulturen ska främjas, att ekologisk och närproducerad mat stegvis ökas, och att man har en målsättning om att minska användningen av tillsatsämnen i de mattjänster man beställer. Utmaningen med frågan är att maten inte ska äta upp undervisningsresurser och att det för en så stor aktör som Palmia måste gå att göra också kostnadsneutrala ingrepp för att minska på framför allt tillsatsämnena. Samtidigt är det lätt att konstatera att skolmatens tallrikspris är mycket lågt, kanske för lågt med tanke på att man skulle kunna få in mer ekologisk mat. Diskussionen fortsätter, men det är uppenbart att frågan inte kan viftas bort.

Insändare Hbl 23.5.11: Svensk läsvård behövs i alla regioner

Heidi Harju-Luukkainens forskning om skillnaderna mellan finska och svenska skolors Pisa-resultat påkallar en konstruktiv diskussion om utvecklingsbehov. Vad gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskaper är de svenska skolorna prestationer svagare, samtidigt finns också regionala skillnaderna i Svenskfinland. Lärarbehörigheten förefaller inte vara avgörande för goda resultat, då Österbotten med behöriga lärare uppvisar Svenskfinlands svagaste resultat. Oberoende av vilken betydelse vi väljer att tillmäta Pisa-undersökningen i sig, är frågan för viktig för att sopas under mattan.
En aspekt som framförts i debatten, är det stora antalet tvåspråkiga barn och den heterogena språkliga situationen i våra klassrum, då flera elever inte har skolspråket som hemspråk. Ändå presterar eleverna i Österbotten där språkmiljön är mer homogen och svensk, sämst också i läsförståelse. Att hög lärarbehörighet, god tillgång på lärarfortbildning och svenska som hemspråk inte ger resultat, är överraskande.
Det är skäl att minnas, att en av förklaringarna till landets goda Pisa-resultat är skolsystemets förmåga att identifiera svaga elever och att hjälpa dessa. Genom tillräckligt stöd till de svagaste har hela gruppen gynnats. I de svenska skolorna är antalet barn överförda till specialundervisning klart lägre och specialklasserna färre. Om redskap för överföring, dvs. svenska elevtest saknas, behöver frågan omgående åtgärdas av ansvariga myndigheter. Om det visar sig att föräldrar sedan motsätter sig barnens specialundervisning, måste tjänstemän och politiker bära sin del av ansvaret, genom att beakta barnets, men också skolans intresse. I större skolenheter och med fler barn är möjligheten att erbjuda rätt sorts stöd för svagare elever bättre, eftersom resurserna är större. De svenska skolnäten är vanligtvis rätt glesa och därtill finns många små skolor.
Harju-Luukkainen lyfter fram läslust, effektiv studieteknik och tillgång till specialundervisning som framgångsfaktorer. Ansvaret för utvecklingen finns hos myndigheter, i skolan hos rektorer, lärare, direktioner, elever och föräldrar, men också i hemmen.

Svensk språkvård behövs i alla regioner. Varken slang, dialekt eller svag svenska borde duga i klassrummen där lärarna fungerar som språkliga förebilder oberoende av ämne. Det uppenbara behovet att inspirera framför allt pojkar till läslust förutsätter nya grepp och beaktande av informationsteknologiska möjligheter. Satsningar på matematik för klasslärarstuderande, men också fler behöriga ämneslärare i naturvetenskaperna behövs i skolorna.
En svåråtkomlig fråga är attitydklimatets betydelse för skolmiljön. Det förefaller som om inlärning, kunskap och skolgång inte skulle värderas lika högt på svenskt som på finskt håll. Här kan regionala skillnader inom Svenskfinland spela en roll och eventuellt förklara de svaga österbottniska resultaten. Men ifall boklig bildning och kunskap inte har betydelse för en minoritet, är framtidsutsikterna i det globala informationssamhället mindre lovande.
Utbildningspolitiken bör vara den strategiska frågan för alla politiker som arbetar för det svenska. Utveckling av skolan förutsätter en bred samhällelig debatt om värderingar och attityder till bildning och språk. Också en aktiv dialog mellan Pedagogiska fakulteten, finska lärarutbildningsenheter, arbetsgivare i kommunerna och med det omkringliggande medborgarsamhället behövs. Varför gå över ån efter vatten, när nycklar till framgång finns i grannhuset och det räcker med att knacka på?