var ett härligt sätt att inleda firandet av festen. Här några utdrag ur mitt tal, det hela finns på min webbsida (länken här till höger under mina webbsidor)
Bästa Lärkor, rektor, mina damer och herrar,
Det är en ära och glädje för mej att få delta i er fest idag. För det var inte igår, utan för sådär tjugofem år sedan som jag själv i egenskap av elev satt i den här salen. Jag vill tacka er för 125 års jubileumsfesten den 16 oktober här i skolan. Ert engagemang och programinslagens konstnärliga nivå var imponerande. I egenskap av ordförande för utbildningsnämndens svenska sektion, dvs. det politiskt valda organ som fattar beslut om skolorna i Helsingfors, var jag glad att se, att det inte bara är goda hjärnor, utan också hjärtan som gäller i Lärkan idag. De gamla mer än hundraåriga bildningsidealen ser ut att leva och må bra. Det är också på sin plats att gratulera oss alla till de utmärkta nya PISA-resultaten som offentliggjorts. Det går inte längre att bortförklara att vi har ett skolsystem som vad gäller inlärningsresultat är världsbäst. Men samtidigt skall vi inte glömma att vi har mycket arbete att göra vad gäller välmående och trivsel, hur ni och vi alla, mår i vår skola av idag.
När vi idag är samlade här för att fira Finland, skall vi inte glömma, att Lärkan är äldre än republiken. Skoltraditionen är 125 år gammal, men vår självständighet ligger, särskilt med historiens mått mätt, precis bakom hörnet. Idag skall vi inte heller glömma dem vars namn finns inristade i marmor på väggen här intill. De som deltog i kriget år 1918 var era generationskamrater. Det var era jämnåriga som i egenskap av lottor eller soldater försvarade landet under vinterkrig och fortsättningskrig och vann freden 1944. I denna dag är det era jämnåriga och många betydligt yngre barn i högstadieåldern som borde gå i skola men som krigar på olika håll i världen. Nittioårsdagen i morgon är naturligtvis de ännu levande krigsveteranernas dag. Men den är också en dag för ungdomen och för er. Det är mycket snart ni som med era personliga val och insatser kommer att forma tiden. Var och en på olika sätt. Väljer ni att hålla fast vid en tvåspråkig nation? Håller ni fast vid välfärdsstaten, håller ni fast vid idén om nationen, väljer ni demokratin, och väljer ni alls Finland?
De senaste nittio åren har präglats av de val mina generationskamraters mormors eller farfars generationer gjort. Idén om nationen Finland skapades, och den nationalromantiska guldåldern inom kulturlivet inträffade under deras föräldrars aktiva livstid. Varför skall vi fira självständighetsdagar? Vad är värdet av nationen i en globaliserad värld där vi på många sätt kommit närmare andra kulturer och andra länder? Inte så, att inte människorna i alla tider skulle ha rest och flyttat omkring. Men dagens teknologi har krympt avstånden på jorden. Det miljöhot vi idag upplever kan inte hanteras av enskilda nationer, utan måste lösas globalt. Ändå lever de allra flesta människor idag utan kontakt med teknologi och utan många för oss självklara möjligheter. Den globaliserade ekonomin, produktionen av konsumtionsvaror, nödvändiga eller helt onödiga, har inneburit minskad fattigdom i de producerande länderna. Globaliseringens viktigaste redskap – internet, har inneburit möjligheter som få under min tid här i Lärkan hade kunnat föreställa sej. Datorteknologins möjligheter vad gäller informationsförmedling, forskning, medicin, avfallsrening, service, försäljning osv. osv. hade få kunnat förutspå för bara 25 år sedan. Jag minns mitt första bankkort när jag var 17 år, då var bankkortet en nyhet.
Några ord om jämnställdhet – Idag är Lärkan inte en flickskola, men ni är många flickor här och jag vill gärna rikta några ord särskilt till er. I den generation ni representerar kommer kvinnorna generellt sett att vara högre utbildade än männen.
Finland har under sin korta livstid försvarats av en värnpliktsarmé. Värnplikten har varit förutsättningen för ett litet lands försvar. Den har givit vår militär bredd och en kvalitet som kommit av att helt vanliga, förnuftiga ungdomar från alla samhällsklasser deltagit. Idag är armén öppen för kvinnor – men det är inte många som frivilligt väljer den. Och det säkert inte heller lätt att höra till det modiga fåtalet. Så var det heller inte lätt för de första flickorna att börja i Lärkan så sent som 1971, med en hel skola av bara pojkar. Bästa Lärkor, mina damer – ni behöver inte svara nu, men jag vill ändå ställa en retorisk fråga, som är politisk. Att Finland höll ut under de tunga krigsåren på 40-talet förutsatte också de unga kvinnornas insatser såväl för det militära som för det civila och för hemmen. Uppfattar ni dagens obligatoriska värnplikt för pojkar, och frivilliga militärtjänst för flickor, som en jämlik och rättvis princip? Är den möjlig att hålla fast vid den också i framtiden? Ett svar brukar vara, att vi inte har råd med att utbilda hela årsklassen och att det ju inte heller finns några militära hot. För all del. Idag är Sosnovij Bor ett större säkerhetshot, än vad andra arméer är.
Men om 90 år skulle vara en livstid, så har det blivit många krig för Finland under de åren. Värnplikten handlar inte enbart om beredskap för krigsföring, utan framför allt om beredskap. Kanske vår framtida tjänstgöring bör fokusera på miljöhot både innanför och utanför våra gränser och på befolkningsskydd. En hel befolkning som lärt sej handla, som har beredskap, har många fler möjligheter att klara också stora omvälvningar.
Förra året hade jag möjlighet att i Finlandiahuset höra 4000 11-åringar sjunga ”Vårt land” på svenska och på finska. Jag var inte den enda vuxna som behövde näsduk. I trängseln på Finlandiahuset blev den gemensamma sången en stund av intensiv samhörighet mellan de fyratusen elvaåringarna i staden. Upplevelsen stärkte min tro på att för att riktigt kunna uppskatta vår självständighet, eller vårt land, behöver vi fira tillsammans. Nyligen framgick att de flesta av oss firar självständighetsdagen genom att se på TV. Och visst är det intressant att under de första tio-tjugo minuterna se folks miner och klädsel på TV. Men att fira en händelse som krävt så stora uppoffringar vad gäller hälsa och liv av så många finländare, genom att sitta framför TV:n och kommentera damernas klänningar?? Nog är det en märklig tradition, eller hellre traditionslöshet.. Därför sätter jag mitt hopp till er generation. Ni som varit inbjudna till Finlandiahuset – kanske vill ni göra som man brukar vid viktiga fester - äta, dricka och dansa för att tillsammans fira Finlands födelsedag. Det är inte respektlöst, utan ett sätt att visa uppskattning för det tidigare generationer offrat. Det är att odla gemenskapen så länge vi finns här på jorden. Och det är ett sätt som väl passar Lärkans traditioner. Jag önskar de nyblivna studenterna lycka till och oss alla en glad självständighetsdag!
