Heidi Harju-Luukkainens forskning om skillnaderna mellan finska och svenska skolors Pisa-resultat påkallar en konstruktiv diskussion om utvecklingsbehov. Vad gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskaper är de svenska skolorna prestationer svagare, samtidigt finns också regionala skillnaderna i Svenskfinland. Lärarbehörigheten förefaller inte vara avgörande för goda resultat, då Österbotten med behöriga lärare uppvisar Svenskfinlands svagaste resultat. Oberoende av vilken betydelse vi väljer att tillmäta Pisa-undersökningen i sig, är frågan för viktig för att sopas under mattan.
En aspekt som framförts i debatten, är det stora antalet tvåspråkiga barn och den heterogena språkliga situationen i våra klassrum, då flera elever inte har skolspråket som hemspråk. Ändå presterar eleverna i Österbotten där språkmiljön är mer homogen och svensk, sämst också i läsförståelse. Att hög lärarbehörighet, god tillgång på lärarfortbildning och svenska som hemspråk inte ger resultat, är överraskande.
Det är skäl att minnas, att en av förklaringarna till landets goda Pisa-resultat är skolsystemets förmåga att identifiera svaga elever och att hjälpa dessa. Genom tillräckligt stöd till de svagaste har hela gruppen gynnats. I de svenska skolorna är antalet barn överförda till specialundervisning klart lägre och specialklasserna färre. Om redskap för överföring, dvs. svenska elevtest saknas, behöver frågan omgående åtgärdas av ansvariga myndigheter. Om det visar sig att föräldrar sedan motsätter sig barnens specialundervisning, måste tjänstemän och politiker bära sin del av ansvaret, genom att beakta barnets, men också skolans intresse. I större skolenheter och med fler barn är möjligheten att erbjuda rätt sorts stöd för svagare elever bättre, eftersom resurserna är större. De svenska skolnäten är vanligtvis rätt glesa och därtill finns många små skolor.
Harju-Luukkainen lyfter fram läslust, effektiv studieteknik och tillgång till specialundervisning som framgångsfaktorer. Ansvaret för utvecklingen finns hos myndigheter, i skolan hos rektorer, lärare, direktioner, elever och föräldrar, men också i hemmen.
Svensk språkvård behövs i alla regioner. Varken slang, dialekt eller svag svenska borde duga i klassrummen där lärarna fungerar som språkliga förebilder oberoende av ämne. Det uppenbara behovet att inspirera framför allt pojkar till läslust förutsätter nya grepp och beaktande av informationsteknologiska möjligheter. Satsningar på matematik för klasslärarstuderande, men också fler behöriga ämneslärare i naturvetenskaperna behövs i skolorna.
En svåråtkomlig fråga är attitydklimatets betydelse för skolmiljön. Det förefaller som om inlärning, kunskap och skolgång inte skulle värderas lika högt på svenskt som på finskt håll. Här kan regionala skillnader inom Svenskfinland spela en roll och eventuellt förklara de svaga österbottniska resultaten. Men ifall boklig bildning och kunskap inte har betydelse för en minoritet, är framtidsutsikterna i det globala informationssamhället mindre lovande.
Utbildningspolitiken bör vara den strategiska frågan för alla politiker som arbetar för det svenska. Utveckling av skolan förutsätter en bred samhällelig debatt om värderingar och attityder till bildning och språk. Också en aktiv dialog mellan Pedagogiska fakulteten, finska lärarutbildningsenheter, arbetsgivare i kommunerna och med det omkringliggande medborgarsamhället behövs. Varför gå över ån efter vatten, när nycklar till framgång finns i grannhuset och det räcker med att knacka på?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar