Skolnätsprocessen väcker redan innan konkreta förslag lagts fram känslor som liknar den kollektiva process som uppstått efter att planerna på ett Guggenheim Helsingfors presenterades. Hittills har det svenska skolnätet ändå inte behandlats annat än av svenska media, vilket gör att omfattningen ändå är en annan. När den mediala behandlingen därtill rubriceras rafflande och tillspetsat blir det inte bättre. Kanske gör det hårdnade språk-klimatet sitt och självfallet det faktum att man vet, att det är skolan som gör barnen svenskspråkiga, som får folk att reagera så starkt. Också uppfattningen om att vi politiker och tjänstemännen av någon orsak har som avsikt att köra ned de svenska skolorna tycks vara drivande för en del.
Vi beslutsfattare i utbildningsnämndens svenska sektion har under de senaste veckorna ägnat oss åt att åka runt till en del av de berörda skolenheterna, men många enheter är ännu obesökta. Förvånansvärt mycket ser man när man går igenom skolhusen, träffar rektorerna, någon lärare och får höra om utmaningarna och styrkorna. Utrymmesbrist, tillfälliga lösningar, förhoppningar och idér, en gemensam fråga är vad man ska göra med sina datasalar, sina Smartboards och överhuvudtaget med skolornas datorer, vad ska eleverna använda? De trådlösa näten fungerar, eller fungerar inte och det som definitivt inte fungerar är att få programmen installerade i nya datorer (ja, PC:n..). Ett år tog det i en av skolorna pga stadens system. Alla barn kommer senare att skriva på datorer, men i inget skede lär man sej tex 10-fingersmetoden som jag själv lärde mej på en skrivmaskinskurs för åtskilliga decennier sedan (var gör man sånt idag?).
I onsdags hade fullmäktigegruppen besök av Ole Norrback och Corinna Tammenmaa från Gymnasieprojektet som upplyste om det utredningsarbete som nu görs i hela Svenskfinland. De påpekade att det är bra att Helsingfors är först ute i Svenskfinland eftersom alla tvingas se över sina strukturer för att möta såväl pedagogiska som ekonomiska utmaningar. Det framgick att huvudstadsregionens minsta gymnasier är Helsinge med 133 elever, Sibbo med 144 och Tölö med 154. Också ifall huvudstadsregionen blir en kommun kommer knappast alla att finnas kvar och naturligast skulle nog vara att de flesta platserna skulle finnas på det ställe dit eleverna helst söker sej. Olika upprätthållarmodeller kommer också att diskuteras i utredningen, i Helsingfors kunde ju framför allt grannkommunerna (eller regionen) dela på ansvaret.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar